Som hästterapeut som arbetar med rehabilitering har jag under åren lärt mig att hästar är fantastiskt anpassningsbara – när deras kroppar får leva i miljöer som stämmer överens med deras biologi.

Feralhästar, alltså hästar som lever vilda, är inte “perfekta”. De möter torka, skador, rovdjur och andra påfrestningar. Men det de sällan möter är det vi ofta ser hos våra domesticerade hästar: kronisk, systematisk degeneration.
De drabbas sällan av:
- Progressiv ledcollapse redan i tidig vuxenålder
- Magproblem som utvecklas över tid
- Metabola överbelastningar
- Långvariga rörelsestörningar från felaktig hovfunktion
- Beteendesuppresson från isolering
- Andningsproblem från damm och stängda utrymmen
Varför?
Deras liv är organiserat kring biologisk sanning, inte människans bekvämlighet.

I det vilda får de:
- Kontinuerlig, lågintensiv rörelse
- Variation i terräng och underlag
- Självvald hållning och gångart
- Naturligt slitage och anpassning av hovarna
- Fiberbaserad, varierad kost
- Social stabilitet och valfrihet
- Balans mellan vila och aktivitet
- Minimala metabola toppar
- Ingen påtvingad prestationskurva
Deras kroppar formas av:
- Progressiv belastning, inte plötslig
- Terräng som informerar struktur
- Funktionell användning av muskler
- Hovar som speglar verkligheten, inte teorier
- Nervsystem som får återhämta sig

Våra domesticerade hästar lever ofta i:
- Statisk miljö
- Platta underlag
- Intermittent, konstgjord träning
- Energi-rika dieter
- Social fragmentering
- Hovsystem som tvingas på
- Träningsmodeller som överskrider kompensation


Lärdomen är inte att släppa varje häst fri.
Den är att hälsa uppstår ur kontext.
Vi kan ta med oss det vilda genom:
- Ökad daglig rörelse via smarta hagar och spårsystem
- Variation i terräng och underlag
- Foderstrategier som liknar naturligt beteende
- Hovvård som låter hovarna anpassa sig
- Minskade metabola toppar
- Respekt för vila och återhämtning
- Progressiv träning
- Observation av hållning, slitage och kompensation

Feral hästar visar oss att hållbarhet inte skapas genom intervention, utan genom anpassning mellan biologi och miljö.
Om vi vill att våra hästar ska leva längre och bättre, måste vi sluta fråga hur vi hanterar sjukdom och börja fråga hur vi kan ta bort orsakerna till den.